Slang

Mitt liv passerar på näthinnan i en hastighet som blixten skulle avundats.
Tidigare på dagen har jag besökt min åldriga mor, bosatt på ett äldreboende i det slumrande samhället Samhal. I den lummiga trädgården, under syrenerna, har vi haft ett av våra mer intressanta samtal. Vi har avhandlat konsten att leva och kanske det svåraste, konsten att dö på ett värdigt sätt. Ordet värdighet visar sig vara ett bra ord för oss båda när vi vänder vrider på, i det här fallet, mammas liv. Hon säger att det viktigaste av allt är att leva, att leva här och nu. Mamma har precis fått veta att hennes cancer har kommit tillbaka och har nu berättat för mig hur hon vill leva sitt liv nu och hur hon vill ha det när hon gått vidare. Jag var nog i mina egna tankar när jag cyklade hem den dagen och körde över den där slangen. Det var en feriearbetare som hade dragit ut slangen över cykelvägen för att kunna nå en blomplantering. Jag seglade över cykelstyret och landade på huvudet. På sjukhuset berättar de efteråt att jag varit nära att möta mitt nästkommande liv.
Nu tror jag att jag förstår vad mamma ville säga. Jag lever, jag lever verkligen här och nu. Jag älskar livet!

Liljekonvaljer

Det bubblar inombords, min mun är ett enda lycksaligt leende. Mina kompisar nästan hoppar där vi står och väntar på att portarna ska slås upp till vuxenvärlden. "Vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten" Det sjungs och stojas omkring mig och glädjen går inte att ta miste på. En och annan har nog druckit lite bubbel också men känslan av berusning kommer av det ofattbara, att vi nu äntligen tagit studenten.

Jag vet att mamma, mormor och morfar och min lillasyster kommer att stå där och vänta på mig. Pappa kommer inte och jag försöker att ställa in mig på att han inte kommer att vara med. Mamma och pappa pratade med varandra ända tills pappa träffade en ny kvinna. Fram tills nu har jag trott att det är mamma som ställer till med problem men det stämmer inte. Den andra kvinnan har lurat oss alla, det inser jag nu. Mamma har trots alla motgångar envist stått kvar, ibland dödligt sårad men utan att ge upp sin plats i vårt liv, min och min systers. I dag är jag glad för det men känner samtidigt en stor sorg över pappas svek, att han valde den nya kvinnan istället för mig och min syster. Vi är inte välkommen i hennes liv om vi inte tar avstånd från mamma. Det kommer jag inte att göra, inte en gång till.

Jag lyckas rätta till anletsdragen och med hjälp av den stojande omgivningen kan jag till och med känna viss glädje. Vi rusar ut och jag spanar efter mamma. Där står hon med ett jätteleende i ansiktet tillsammans med mormor, morfar, moster, lillasyster och farmor är med. Jag blir extra glad och slänger mig först omkring halsen på farmor och sedan kramar jag de alla i tur och ordning. Jag känner igen doften av liljekonvaljer, stannar upp och minns alla skolavslutning när pappa stått där med en bukett liljekonvaljer han plockat samma morgon.
Jag ser hur mammas leende blir ännu större och jag vänder mig om och ser först liljekonvaljerna, den största bukett jag skådat, sedan ser jag hur pappas ansikte dyker upp bakom blommorna. Blicken är osäker. Jag slänger mig om hans hals och känner att nu kan jag glädjas fullt ut åt min studentdag.

Blombud

Syrenerna luktar, häggen luktar och jag ligger på gräsmattan med slutna ögon mot den värmande och välkomna solen. Det blir liksom mönster på näthinnan när jag försöker se med ögonlocken stängda. Det är fantastiskt att kunna ligga här ute och lyssna på fågelkvittret. Inne i stan så dränks naturens egna ljud av alla bilar och allt stoj som är där. Här är jag själv i ett lånat hus långt ute i skogen där ingen vet var jag finns. Brevbäraren dyker upp en gång om dagen och lämnar post till den som äger huset. Jag åker in till närmsta samhälle en gång i veckan för att handla och då även skicka iväg posten till husägaren. Jag har en god vän i samhället som får min post som jag hämtar en gång i veckan. Det är en sådan dag att jag ska in till samhället och jag känner att oron börjar krypa i kroppen. Jag vill inte lämna min trygghet här.
Nu hörs ett motormuller och jag känner igen ljudet från brevbärarens bil.
-Hej, du sköna, säger brevbäraren med en glad röst
-Idag har jag med mig en överraskning till dig. Han är snabbt ute ur bilen och trollar fram en bukett rosor till mig.
-Så vackra de är, får jag fram. Jag har misstänkt att han är lite intresserad av mig och nu får jag nog se det som bekräftat. Innan jag hinner tacka ordentligt så har han åkte iväg. Jag borrar ner näsan i rosorna och känner hur doften för med sig minnen av goda tider. Då ser jag det. På kortet som ligger djupt nere bland blommorna står det "Jag har hittat dig".

Inspiration

Bokstäverna dansar framför ögonen och koncentrationen och fokuset uteblir. 24 000 kronor är alltså vad jag är värd efter föräldraledigheten. Det drar ihop sig i magen och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det ringer på telefonen och jag svarar mekaniskt och med erfarenhetens makt kan jag hjälpa kunden utan att hjärnan riktigt behöver vara med. När jag lagt på så vet jag egentigen inte vad kunden ville, men han lät nöjd när vi avslutade så det gick nog bra.
Jag har varit på min arbetsplats under tolv år och alltid fått höra att jag är uppskattad och gör ett bra jobb. Jag har ett av de mer avancerade uppgifterna och har i min enfald trott att min chef bevakat mitt löneläge när jag varit föräldraledig.
I dag har jag blivit varse att mina arbetskamrater nog har gått om mig i lön allihop under tiden jag varit hemma och passat barn.
- Du är en inspiration för dina arbetskamrater Sara, hör jag min chef säga. Nä, nu vet jag jag vad hon egentligen tycker om mig så jag säger bara
- Kyss mig där bak!

Älskad

-Det är en liten pojke, säger barnmorsakan. Barnsköterskan går iväg och undersöker honom. Jag försöker se honom, se vad de gör med honom. Smärtan är borta som genom ett trollslag och likaså den dimmiga blicken. Barnmorskan berättar vad de ska göra med mig nu, de ska sy några stygn. Jag hör det som i ett töcken, långt, långt borta. Mitt fokus är på den lille minimänniskan som jag ännu inte fått hålla i mina armar. Nu kommer hon tillbaka, barnsköterskan och hon ler med hela ansiktet.
 - Han ser helt frisk ut och har tio fingrar och tio tår. Hon ser stolt ut som om hon presterat något som varit avgörande, sedan hjälper hon mig att öppna på sjukhusets rock och lägger sedan ner varelsen mot min bara hud. Tiden stannar till när jag möter hans blick. Värmen sprider sig i kroppen, det blir som ett tryck över bröstet av alla känslor som kommer, tårarna rinner och jag säger mjukt.
-Välkommen till den här världen. Jag lovar att göra mitt bästa för att hjälpa dig till rätta, älskade, älskade barn.

Solglasögon

Svetten rinner längs med ryggen och det är till och med så att hon känner fukten i byxorna. Obehagligt, ytterst obehagligt. Hon sliter vidare, armar och ben går  diagonalt och hon känner smärtan i musklerna för varje stavtag. Hon ska pressa sig ytterligare en kilometer, det ska gå, hon ser hur målet närmar sig. När hon passerat mållinjen känner hon hur benen viker sig, hon faller ner i snön. Solglasögonen ramlar av näsan på henne och hon blir genast bländad av den vita snön. Hon skänker en tacksamhetens tanke till Solbritt som innan loppet sagt till henne att hon bara måste ha dessa solglasögon på sig, de var magiska. Hon släpper tanken på de magiska solglasögonen och låter istället segerns sötma ta över.

Barfotabarn

De börjar närma sig målet för resan och det ligger både förväntan och nervositet i luften. Fjärilarna dansar i magen men inte på ett alldeles oangenämt sätt. Det skumpar till och hon slängs in i sätet intill. Där sitter det en flicka som ihopkrupen inte sagt ett ord på hela vägen.
Alva säger
" Förlåt, det var inte meningen, jag heter föresten Alva" Hon passar på att försöka bryta isen och få kontakt med flickan.
Flickan som suttit ihokrupen tittar upp och Alva kan se spår efter tårar i hennes ögon.
"Jag heter Jenny" svarar flickan. "Vet du hur långt det är kvar?" fortsätter hon.
"Vi är snart framme" svarar Alva.
"Är det första gången du åker på sommarläger?" frågar Alva och fortsätter
"Det är jobbigast första gången, sedan när du varit här en gång så kommer du att längta tillbaka"
Jenny drar en arm över sina ögon, som om hon torkade bort osynliga tårar.
"Hur menar du nu?" frågar hon nyfiken och med en helt ny gnista i blicken.
"Det är något särskilt att få ta de första stegen barfota när man kommer ut till sommarlägret på landet" svarar Alva, med mycket känsla i rösten.
När bussen stannar så ser Jenny att de flesta redan tagit av sig sina strumpor och skor och de ser  med spänd förväntan mot dörren på bussen.  Dörren öppnas och en storvuxen kvinna med ett leende som ser ut att gå från öra till öra ropar glatt. " Nu är ni äntligen här, oj vad jag har längtat. Slit av er strumpor och skor för nu ska ni låta fötterna få känna på moder jord. Här behöver ni minsann inga skor. "

 

Fjärilen

Hon börjar sakta vakna till liv. Hon känner lukten av nyklippt gräs och blir påmind om var hon befinner sig. Hon sträcker sakta, först på den ena armen och sedan på den andra, men hon ligger fortfarande kvar och njuter av stilheten, Björkens sus är så rogivande och hon blir så förnöjsam när hon hör ljudet från fåglarna och insekterna.  Nu landar det en fjäril på handen och hon blir andäktig av stunden, den är så färggrann och vacker. Hon undrar varför hon inte ger sig tid att invänta ett sådant här ögonblick när hon är hemma i stan, kanske dränks stillheten av stadsljuder.

Moralkakor

Hjärtat bultar, hon andas snabbt och ytligt. Tänk om hjärtat kunde dra ner på hastigheten så kanske andningen skulle gå lättare också. Hon sätter sig försiktigt upp och känner efter om huvudet är med, det är inte bara hjärtat som bultar. Ångesten griper henne runt bröstet, väldigt nära hjärtat. Hon har gjort det igen, hon har inte något minne av gårdagskvällen. Det sista hon minns är att chefen ville ha ett personligt samtal med henne. Hon vet vad som kommer att komma, moralkakor..

Kaprifoldoft

Doften kom svepande förbi likt en hastig minnesbild från det förflutna.
Hon  stannade till och luktade, men doften fanns inte längre kvar.
Hon kände en varm känsla i hela kroppen av välbefinnande, men kunde inte komma på vad det var för lukt. Det var en doft från barndomen, från en lycklig period i hennes liv. Mormor, lukten påminde henne om mormor, nu kom hon äntligen på det. Hon kommer ihåg hur hon lekte bland mormors äppelträd och hur de brukade dricka te på mormors grovhuggna stenbord som stod där under ett av äppelträden. Det var en doft av kaprifol hon kände. Ett lyckligt och ömsint leende klistrade sig fast i hennes ansikte när hon fortsatte sin promenad.  

Saknad

Solen värmer så gott från den blå himlen.
Månen så stor och grann.
Stjärnorna så många lyser upp den mörka natten.
Det gröna gräset under bara fötter.
Sanden som strilar mellan smutsiga tår.
Snöänglar och snögubbar.
Somrarna så varma och fina.
Vintrarna så snörika, vackra och gnistrande.
Ett öppet och oskyldigt sinne.


Färgerna är inte lika starka.
Solen värmer inte lika gott.
Vintern är inte lika gnistrande.
Barnasinnet finns kvar som ett svagt men vackert minne.
Sinne och hjärtat har lärt sin läxa.


Vilken ynnest att få vara nära små barn igen och få uppleva världen återigen.

Hur internet påverkat världen

"Nog! Det är nog!" Mannen som sa dessa ord ser verkligen bestämd ut. Han tillsammans med många landsmän och kvinnor har levt under förtryck under många år, alldeles för många år. Han står framför en grupp människor som snabbt faller in i hans harang.
"Nog! Det är nog!" Till slut nästan skriker folkmassan fram orden.
Mannen som står där framme vädjar till folkmassan.
" Sprid vårt budskap. Var inte rädda, vi måste väcka upp omvärlden innan våra barn drabbas ännu hårdare"
Frågan var hur de ska kunna göra omvärlden uppmärksam på deras situation. Nästa fråga, som de sköt framför sig, var hur de ska kunna påverka omvärlden så att den faktiskt ingriper.

Saras sida har bara idag haft över 1 000 besök, det var verkligen fantastiskt. Hon kollar filmklippet hon lagt ut på youtube. "Yes!"  hon kan inte vara tyst. Hon är nu uppe i 1 350 000 visningar. De har fortfarande tillgång till internet och hon har med hjälp av en god vän lagt ut villospår i cyberrymden så det skulle inte bli lätt att hitta henne. Om eller rättare sagt när hon blir påkommen, så vet hon att hennes sista stund är kommen. Hon har gjort sitt val och är beredd att möta övermakten när den kommer. Hon vet att de är många som, på samma sätt som Sara, sprider budskapet ut i vida världen. Sanningen måste fram, inte den tillrättalagda sanningen som de inhemska journalisterna ägnar sig åt att sprida, utan den verklighet som hon och hennes vänner lever i.  Hennes känsla av samhörighet och okuvlighet växer för varje besök hon har på hemsidan. Hennes hopp står nu till att omvärlden ska reagera.

Frieri

Han stod på knä framför henne och tittade på henne med en blick full av kärlek.
Han sa " Jag ska älska dig utan att kedja fast dig, kärleken mellan oss ska vara likt ett öppet hav mellan våra själars stränder. Jag ger dig mitt hjärta som du ger ditt hjärta till mig, men inte i förvar. Jag ska stå vid din sida, men inte för nära, för eken och cypressen växer inte i varandras skugga. Det är mitt löfte till dig om du bara vill bli min".
Krasch, hon vaknar upp ur sina dagdrömmar när tallriken faller ur handen och ner i golvet. Hon är säker på att i kväll ska det ske, det hon drömt om i hela sitt liv. Kent kommer att gå ner på knä och fria till henne. Kent har ringt hem från jobbet och sagt till henne att ikväll ska hon klä upp sig för de ska äta ute på restaurang.

Kent drar först ut stolen åt henne innan han rättar till slipsknuten och sedan själv  sätter sig. Han ser uppsluppen ut och sedan berättar han om det fantastiska erbjudandet om jobb som han har fått, i Dubai. Det skulle innebära att de måste bryta upp från sina vänner och släktingar och börja om på nytt i en helt ny kultur. "Vill du göra det Lisa? Vill du börja om på nytt i ett annat land med mig? Det är en otrolig chans för mig och för oss."
Lisa blir omtumlad av all information som sprutar fram från Kent. Hon tycker det bränner till likt en spark i magen. Vill hon verkligen lämna allt här hemma för att följa med Kent till Dubai? Det snurrar i huvudet på henne, älskar han verkligen henne? Han vet ju om att hon skulle vilja vara gift, och ändå  kommer aldrig det där frieriet hon så länge väntat och drömt om.

Lisa hör hur Kent säger "Av praktiska skäl borde vi också ta och slå till, alltså gifta oss. Företaget säger att det kan vara lämpligt av hänsyn till hur det fungerar i Dubai. Vad tror du Lisa? Jag vet ju att du skulle vilja gifta dig med mig.
 Helt plötsligt står allt klart för henne. Hon känner inom sig att han inte älskar henne så som hon hoppats på. Hon får dra ur honom kärleksfulla ord, han säger aldrig att han tycker att hon är vacker och att hon betyder något för honom. När hon frågar så säger han att han älskar henne och skulle det förändras så har han lovat att säga till. Han är irriterad om hon hon är ute med sina tjejkompisar och han älskar att själv ta plats, i alla lägen, när hon tänker efter.
"Nej Kent, jag vill inte gifta mig med dig!!"

Första kyssen

Hjärtat bultar så högt att han måste höra det,
handflatorna är fuktiga av svett och
luften är så tät av spänning att man
nästan kan ta på den.
Hans  ansikte närmar sig mitt och
utan att tänka på det så särar jag
på läpparna lite, lite.
När våra läppar möts så sluts
mina ögon och jag känner
hans tunga försiktigt komma, lite
frågande. Jag vågar  mig på att
möta honom med min tunga och
vi virvlar runt lite tafatt.
Hans läppar lämnar mina läppar
och våra ögon möts.
Ögonblicket är över men
minnet lever kvar.

En stor lotterivinst - skrivpuff

Om hon bara vann den där riktigt stora lotterivinsten, då skulle hon minsann visa alla att hon lyckats och då skulle hon bli lycklig. Hon jämför ofta sitt liv med andras liv och hennes liv verkar alltid så tråkigt och misslyckat då. Hennes syster var t ex smal, snygg och hon hade självklart ett bra och välbetalt jobb. Hon var säkert lycklig, frågan är om systern förstod att uppskatta sitt liv.
När hon betraktar sin spegelbild kan hon konstatera att det hon ser är en överviktig ung kvinna som kanske kunde kallas lite söt, inte klassiskt vacker men söt var hon nog. Hennes syster brukar i alla fall säga att hon är söt.
Hon lägger ifrån sig spegeln och funderar vidare på vad hon skulle göra om hon vinner den stora lotterivinsten. Åka ut och resa kanske eller köpa sig ett hus, hon skulle kunna köpa sig en fettsugning också. Det finns hur mycket som helst som hon skulle behöva pengarna till.

När hon tänker vidare på vad hon verkligen vill med sitt liv så inser hon att det kanske inte är den stora lotterivinsten som är det största här i livet. Hur roligt skulle det vara om hon inte hade någon att dela det med? Skulle hon bli lycklig med mer pengar? Skulle hon verkligen komma att få den typ av respekt hon önskar sig av omgivningen pga att hon har mycket pengar?
Hon funderar på vad som skiljer henne från den lyckade och tillsynes lyckliga systern. De har samma uppväxt, uppfostran och borde ha fått samma möjligheter. Helt plötsligt slår det henne. Systern beklagar sig aldrig och hon bara bestämmer sig för vad hon vill.
Hennes syster brukar säga till henne att hon kan göra allt hon vill om hon bara hänger av sig offerkoftan. Kan det verkligen vara så enkelt? Har systern faktiskt rätt? Kan det vara så att hon ser sig som ett offer för allt som händer.

Hon bestämmer sig i alla fall för att gå till botten med det här. Hon ska ta tag i sitt eget liv och inte bara gå och vänta på att det händer..

Att bryta normer

Vad härligt att kunna vara som man vill själv. Att inte låta sig styras av alla andras förväntningar och av alla normer. Jag tänker på alla dessa starka kvinnor som genom åren har banat väg för oss andra. Kvinnorna som valde att leva med en annan man eller kvinna utan att vara gift. De som tog upp kampen i arbetsliv och styrelserum. Frågan som återkommer är om det var värt priset för just dessa individer?
Jag tänker att de nog fick utstå mycket spott och spe. Det är lätt att säga att man ska stå upp för sin sak och sin tro, men det är ingen självklarhet när det innebär att djupt gående normer måste brytas.