Generös

Skorna suger fast i vägen och varje steg är tungt och ansträngande. Jag känner  tyngden på mina axlar och bilderna jag försöker fånga åker förbi.
De säger att det ska bli lättare om jag bara fortsätter att kämpa framåt.
I dag kan jag skönja vissa bilder och jag orkar gå lite upprätt.
De säger att det kommer att bli lättare. Den här gången ska jag lyckas. Har jag gått så svåra vägar så kan det bara blir lättare.
Nu är jag framme vid en trevägskorsning. Undrar vad det står på skyltarna?  En väg ser färggrann ut och det ser ut att vara lätt att gå. Den andra kommer jag ifrån och den tredje? Det går inte att se runt den kurvan, vägen ser smal ut och inte alldeles lätt att gå på.  Hjärnan börjar klarna, den första vägen har jag gått många gånger. Det känns verkligen frestande men jag vet att den vägen leder så småningom till en för tidig död. Den väg jag kommer ifrån kan jag inte vända tillbaka till, det har redan skett. Det finns bara en väg och jag bestämmer mig på skallrande ben att det är den vägen jag ska ta för med tiden leder den till paradiset. Jag känner ett kort ögonblick den där känslan av att vara ett med allt, den där känslan som ger mig lugn och harmoni. Jag faller på knä och tackar alla högre makter som hjälpt mig på vägen hit och . Det är att vara generös och det är kärlek.'

Slang

Mitt liv passerar på näthinnan i en hastighet som blixten skulle avundats.
Tidigare på dagen har jag besökt min åldriga mor, bosatt på ett äldreboende i det slumrande samhället Samhal. I den lummiga trädgården, under syrenerna, har vi haft ett av våra mer intressanta samtal. Vi har avhandlat konsten att leva och kanske det svåraste, konsten att dö på ett värdigt sätt. Ordet värdighet visar sig vara ett bra ord för oss båda när vi vänder vrider på, i det här fallet, mammas liv. Hon säger att det viktigaste av allt är att leva, att leva här och nu. Mamma har precis fått veta att hennes cancer har kommit tillbaka och har nu berättat för mig hur hon vill leva sitt liv nu och hur hon vill ha det när hon gått vidare. Jag var nog i mina egna tankar när jag cyklade hem den dagen och körde över den där slangen. Det var en feriearbetare som hade dragit ut slangen över cykelvägen för att kunna nå en blomplantering. Jag seglade över cykelstyret och landade på huvudet. På sjukhuset berättar de efteråt att jag varit nära att möta mitt nästkommande liv.
Nu tror jag att jag förstår vad mamma ville säga. Jag lever, jag lever verkligen här och nu. Jag älskar livet!

Liljekonvaljer

Det bubblar inombords, min mun är ett enda lycksaligt leende. Mina kompisar nästan hoppar där vi står och väntar på att portarna ska slås upp till vuxenvärlden. "Vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten" Det sjungs och stojas omkring mig och glädjen går inte att ta miste på. En och annan har nog druckit lite bubbel också men känslan av berusning kommer av det ofattbara, att vi nu äntligen tagit studenten.

Jag vet att mamma, mormor och morfar och min lillasyster kommer att stå där och vänta på mig. Pappa kommer inte och jag försöker att ställa in mig på att han inte kommer att vara med. Mamma och pappa pratade med varandra ända tills pappa träffade en ny kvinna. Fram tills nu har jag trott att det är mamma som ställer till med problem men det stämmer inte. Den andra kvinnan har lurat oss alla, det inser jag nu. Mamma har trots alla motgångar envist stått kvar, ibland dödligt sårad men utan att ge upp sin plats i vårt liv, min och min systers. I dag är jag glad för det men känner samtidigt en stor sorg över pappas svek, att han valde den nya kvinnan istället för mig och min syster. Vi är inte välkommen i hennes liv om vi inte tar avstånd från mamma. Det kommer jag inte att göra, inte en gång till.

Jag lyckas rätta till anletsdragen och med hjälp av den stojande omgivningen kan jag till och med känna viss glädje. Vi rusar ut och jag spanar efter mamma. Där står hon med ett jätteleende i ansiktet tillsammans med mormor, morfar, moster, lillasyster och farmor är med. Jag blir extra glad och slänger mig först omkring halsen på farmor och sedan kramar jag de alla i tur och ordning. Jag känner igen doften av liljekonvaljer, stannar upp och minns alla skolavslutning när pappa stått där med en bukett liljekonvaljer han plockat samma morgon.
Jag ser hur mammas leende blir ännu större och jag vänder mig om och ser först liljekonvaljerna, den största bukett jag skådat, sedan ser jag hur pappas ansikte dyker upp bakom blommorna. Blicken är osäker. Jag slänger mig om hans hals och känner att nu kan jag glädjas fullt ut åt min studentdag.

Blombud

Syrenerna luktar, häggen luktar och jag ligger på gräsmattan med slutna ögon mot den värmande och välkomna solen. Det blir liksom mönster på näthinnan när jag försöker se med ögonlocken stängda. Det är fantastiskt att kunna ligga här ute och lyssna på fågelkvittret. Inne i stan så dränks naturens egna ljud av alla bilar och allt stoj som är där. Här är jag själv i ett lånat hus långt ute i skogen där ingen vet var jag finns. Brevbäraren dyker upp en gång om dagen och lämnar post till den som äger huset. Jag åker in till närmsta samhälle en gång i veckan för att handla och då även skicka iväg posten till husägaren. Jag har en god vän i samhället som får min post som jag hämtar en gång i veckan. Det är en sådan dag att jag ska in till samhället och jag känner att oron börjar krypa i kroppen. Jag vill inte lämna min trygghet här.
Nu hörs ett motormuller och jag känner igen ljudet från brevbärarens bil.
-Hej, du sköna, säger brevbäraren med en glad röst
-Idag har jag med mig en överraskning till dig. Han är snabbt ute ur bilen och trollar fram en bukett rosor till mig.
-Så vackra de är, får jag fram. Jag har misstänkt att han är lite intresserad av mig och nu får jag nog se det som bekräftat. Innan jag hinner tacka ordentligt så har han åkte iväg. Jag borrar ner näsan i rosorna och känner hur doften för med sig minnen av goda tider. Då ser jag det. På kortet som ligger djupt nere bland blommorna står det "Jag har hittat dig".

Inspiration

Bokstäverna dansar framför ögonen och koncentrationen och fokuset uteblir. 24 000 kronor är alltså vad jag är värd efter föräldraledigheten. Det drar ihop sig i magen och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det ringer på telefonen och jag svarar mekaniskt och med erfarenhetens makt kan jag hjälpa kunden utan att hjärnan riktigt behöver vara med. När jag lagt på så vet jag egentigen inte vad kunden ville, men han lät nöjd när vi avslutade så det gick nog bra.
Jag har varit på min arbetsplats under tolv år och alltid fått höra att jag är uppskattad och gör ett bra jobb. Jag har ett av de mer avancerade uppgifterna och har i min enfald trott att min chef bevakat mitt löneläge när jag varit föräldraledig.
I dag har jag blivit varse att mina arbetskamrater nog har gått om mig i lön allihop under tiden jag varit hemma och passat barn.
- Du är en inspiration för dina arbetskamrater Sara, hör jag min chef säga. Nä, nu vet jag jag vad hon egentligen tycker om mig så jag säger bara
- Kyss mig där bak!

Älskad

-Det är en liten pojke, säger barnmorsakan. Barnsköterskan går iväg och undersöker honom. Jag försöker se honom, se vad de gör med honom. Smärtan är borta som genom ett trollslag och likaså den dimmiga blicken. Barnmorskan berättar vad de ska göra med mig nu, de ska sy några stygn. Jag hör det som i ett töcken, långt, långt borta. Mitt fokus är på den lille minimänniskan som jag ännu inte fått hålla i mina armar. Nu kommer hon tillbaka, barnsköterskan och hon ler med hela ansiktet.
 - Han ser helt frisk ut och har tio fingrar och tio tår. Hon ser stolt ut som om hon presterat något som varit avgörande, sedan hjälper hon mig att öppna på sjukhusets rock och lägger sedan ner varelsen mot min bara hud. Tiden stannar till när jag möter hans blick. Värmen sprider sig i kroppen, det blir som ett tryck över bröstet av alla känslor som kommer, tårarna rinner och jag säger mjukt.
-Välkommen till den här världen. Jag lovar att göra mitt bästa för att hjälpa dig till rätta, älskade, älskade barn.

Solglasögon

Svetten rinner längs med ryggen och det är till och med så att hon känner fukten i byxorna. Obehagligt, ytterst obehagligt. Hon sliter vidare, armar och ben går  diagonalt och hon känner smärtan i musklerna för varje stavtag. Hon ska pressa sig ytterligare en kilometer, det ska gå, hon ser hur målet närmar sig. När hon passerat mållinjen känner hon hur benen viker sig, hon faller ner i snön. Solglasögonen ramlar av näsan på henne och hon blir genast bländad av den vita snön. Hon skänker en tacksamhetens tanke till Solbritt som innan loppet sagt till henne att hon bara måste ha dessa solglasögon på sig, de var magiska. Hon släpper tanken på de magiska solglasögonen och låter istället segerns sötma ta över.