Älskad

-Det är en liten pojke, säger barnmorsakan. Barnsköterskan går iväg och undersöker honom. Jag försöker se honom, se vad de gör med honom. Smärtan är borta som genom ett trollslag och likaså den dimmiga blicken. Barnmorskan berättar vad de ska göra med mig nu, de ska sy några stygn. Jag hör det som i ett töcken, långt, långt borta. Mitt fokus är på den lille minimänniskan som jag ännu inte fått hålla i mina armar. Nu kommer hon tillbaka, barnsköterskan och hon ler med hela ansiktet.
 - Han ser helt frisk ut och har tio fingrar och tio tår. Hon ser stolt ut som om hon presterat något som varit avgörande, sedan hjälper hon mig att öppna på sjukhusets rock och lägger sedan ner varelsen mot min bara hud. Tiden stannar till när jag möter hans blick. Värmen sprider sig i kroppen, det blir som ett tryck över bröstet av alla känslor som kommer, tårarna rinner och jag säger mjukt.
-Välkommen till den här världen. Jag lovar att göra mitt bästa för att hjälpa dig till rätta, älskade, älskade barn.

Solglasögon

Svetten rinner längs med ryggen och det är till och med så att hon känner fukten i byxorna. Obehagligt, ytterst obehagligt. Hon sliter vidare, armar och ben går  diagonalt och hon känner smärtan i musklerna för varje stavtag. Hon ska pressa sig ytterligare en kilometer, det ska gå, hon ser hur målet närmar sig. När hon passerat mållinjen känner hon hur benen viker sig, hon faller ner i snön. Solglasögonen ramlar av näsan på henne och hon blir genast bländad av den vita snön. Hon skänker en tacksamhetens tanke till Solbritt som innan loppet sagt till henne att hon bara måste ha dessa solglasögon på sig, de var magiska. Hon släpper tanken på de magiska solglasögonen och låter istället segerns sötma ta över.

Barfotabarn

De börjar närma sig målet för resan och det ligger både förväntan och nervositet i luften. Fjärilarna dansar i magen men inte på ett alldeles oangenämt sätt. Det skumpar till och hon slängs in i sätet intill. Där sitter det en flicka som ihopkrupen inte sagt ett ord på hela vägen.
Alva säger
" Förlåt, det var inte meningen, jag heter föresten Alva" Hon passar på att försöka bryta isen och få kontakt med flickan.
Flickan som suttit ihokrupen tittar upp och Alva kan se spår efter tårar i hennes ögon.
"Jag heter Jenny" svarar flickan. "Vet du hur långt det är kvar?" fortsätter hon.
"Vi är snart framme" svarar Alva.
"Är det första gången du åker på sommarläger?" frågar Alva och fortsätter
"Det är jobbigast första gången, sedan när du varit här en gång så kommer du att längta tillbaka"
Jenny drar en arm över sina ögon, som om hon torkade bort osynliga tårar.
"Hur menar du nu?" frågar hon nyfiken och med en helt ny gnista i blicken.
"Det är något särskilt att få ta de första stegen barfota när man kommer ut till sommarlägret på landet" svarar Alva, med mycket känsla i rösten.
När bussen stannar så ser Jenny att de flesta redan tagit av sig sina strumpor och skor och de ser  med spänd förväntan mot dörren på bussen.  Dörren öppnas och en storvuxen kvinna med ett leende som ser ut att gå från öra till öra ropar glatt. " Nu är ni äntligen här, oj vad jag har längtat. Slit av er strumpor och skor för nu ska ni låta fötterna få känna på moder jord. Här behöver ni minsann inga skor. "

 

Fjärilen

Hon börjar sakta vakna till liv. Hon känner lukten av nyklippt gräs och blir påmind om var hon befinner sig. Hon sträcker sakta, först på den ena armen och sedan på den andra, men hon ligger fortfarande kvar och njuter av stilheten, Björkens sus är så rogivande och hon blir så förnöjsam när hon hör ljudet från fåglarna och insekterna.  Nu landar det en fjäril på handen och hon blir andäktig av stunden, den är så färggrann och vacker. Hon undrar varför hon inte ger sig tid att invänta ett sådant här ögonblick när hon är hemma i stan, kanske dränks stillheten av stadsljuder.

Moralkakor

Hjärtat bultar, hon andas snabbt och ytligt. Tänk om hjärtat kunde dra ner på hastigheten så kanske andningen skulle gå lättare också. Hon sätter sig försiktigt upp och känner efter om huvudet är med, det är inte bara hjärtat som bultar. Ångesten griper henne runt bröstet, väldigt nära hjärtat. Hon har gjort det igen, hon har inte något minne av gårdagskvällen. Det sista hon minns är att chefen ville ha ett personligt samtal med henne. Hon vet vad som kommer att komma, moralkakor..