Slang

Mitt liv passerar på näthinnan i en hastighet som blixten skulle avundats.
Tidigare på dagen har jag besökt min åldriga mor, bosatt på ett äldreboende i det slumrande samhället Samhal. I den lummiga trädgården, under syrenerna, har vi haft ett av våra mer intressanta samtal. Vi har avhandlat konsten att leva och kanske det svåraste, konsten att dö på ett värdigt sätt. Ordet värdighet visar sig vara ett bra ord för oss båda när vi vänder vrider på, i det här fallet, mammas liv. Hon säger att det viktigaste av allt är att leva, att leva här och nu. Mamma har precis fått veta att hennes cancer har kommit tillbaka och har nu berättat för mig hur hon vill leva sitt liv nu och hur hon vill ha det när hon gått vidare. Jag var nog i mina egna tankar när jag cyklade hem den dagen och körde över den där slangen. Det var en feriearbetare som hade dragit ut slangen över cykelvägen för att kunna nå en blomplantering. Jag seglade över cykelstyret och landade på huvudet. På sjukhuset berättar de efteråt att jag varit nära att möta mitt nästkommande liv.
Nu tror jag att jag förstår vad mamma ville säga. Jag lever, jag lever verkligen här och nu. Jag älskar livet!