Barfotabarn

De börjar närma sig målet för resan och det ligger både förväntan och nervositet i luften. Fjärilarna dansar i magen men inte på ett alldeles oangenämt sätt. Det skumpar till och hon slängs in i sätet intill. Där sitter det en flicka som ihopkrupen inte sagt ett ord på hela vägen.
Alva säger
" Förlåt, det var inte meningen, jag heter föresten Alva" Hon passar på att försöka bryta isen och få kontakt med flickan.
Flickan som suttit ihokrupen tittar upp och Alva kan se spår efter tårar i hennes ögon.
"Jag heter Jenny" svarar flickan. "Vet du hur långt det är kvar?" fortsätter hon.
"Vi är snart framme" svarar Alva.
"Är det första gången du åker på sommarläger?" frågar Alva och fortsätter
"Det är jobbigast första gången, sedan när du varit här en gång så kommer du att längta tillbaka"
Jenny drar en arm över sina ögon, som om hon torkade bort osynliga tårar.
"Hur menar du nu?" frågar hon nyfiken och med en helt ny gnista i blicken.
"Det är något särskilt att få ta de första stegen barfota när man kommer ut till sommarlägret på landet" svarar Alva, med mycket känsla i rösten.
När bussen stannar så ser Jenny att de flesta redan tagit av sig sina strumpor och skor och de ser  med spänd förväntan mot dörren på bussen.  Dörren öppnas och en storvuxen kvinna med ett leende som ser ut att gå från öra till öra ropar glatt. " Nu är ni äntligen här, oj vad jag har längtat. Slit av er strumpor och skor för nu ska ni låta fötterna få känna på moder jord. Här behöver ni minsann inga skor. "