onsdag 20 februari 2013
Saknad
Solen värmer så gott från den blå himlen.
Månen så stor och grann.
Stjärnorna så många lyser upp den mörka natten.
Det gröna gräset under bara fötter.
Sanden som strilar mellan smutsiga tår.
Snöänglar och snögubbar.
Somrarna så varma och fina.
Vintrarna så snörika, vackra och gnistrande.
Ett öppet och oskyldigt sinne.
Färgerna är inte lika starka.
Solen värmer inte lika gott.
Vintern är inte lika gnistrande.
Barnasinnet finns kvar som ett svagt men vackert minne.
Sinne och hjärtat har lärt sin läxa.
Vilken ynnest att få vara nära små barn igen och få uppleva världen återigen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fint. Jag gillar hur diktens olika delar går in i varandra.
SvaraRaderaFint skildrad längtan och saknad. Bra.
SvaraRaderaFunderar över om man verkligen måste lära sig den läxan
SvaraRaderaJa det har jag funderat på en del också. Vissa läxor kanske vi inte måste lära men tyvärr försvinner det oskyldiga sakta men säkert.. Blir vi medveten om det så kan vi jobba på det :) om vi vill..Jag tror det är viktigt att när man blir medveten om att världen kanske inte alltid är så lätt att leva i, att aldrig tillåta sig bli bitter.
Raderaman blir ju lättare förankrad i det ursprungliga genom och med hjälp av barns ögon
SvaraRaderaTack för alla trevliga kommentarer. Uppskattas.
SvaraRadera